Jag lånade Bruno K. Öijers nya diktsamling "och natten viskade Annabel Lee" på biblioteket.
Att läsa den är som att komma tillbaka till känslan som man hade när man upptäckte alla
diktare och dikter som tonåring. Alltså mycket hjärta, vemod och smärta. Och alldeles
underbart! Nu vill jag ha ett eget exemplar för att kunna stryka under i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar