Går en vända i trädgården och tänker på den där dikten om hundra sommardagar. Vår det Alf Henrikson som skrev den eller var det Kajenn?
Dikten nedan är iallafall Alf Henriksons från 1961.
För skolbarn är sommaren utan gräns.
Alla människor minns hur det känns.
Med tiden blir åren emellertid korta.
Oändlighetskänslan är tidigt borta.
Här sitter jag nu med avund och ser
att barnen går inte i skolan mer.
Dem angår det föga vad klockan är slagen.
De sitter och metar i sommardagen.
De lyssnar sorglöst till gökens röst.
De vet att ofattbart sent blir det höst.
Abborren nappar och solen glänser.
För skolbarn är sommaren utan gränser.
Förresten hörde jag göken idag för första gången i år.












