Jag har läst alla Elizabeth Strouts böcker som finns översatta och hon är verkligen en favorit bland kvinnliga amerikanska författare. De är så skenbart enkla och handlar inte om stora ting. Hon beskriver livet som det är och blev på ett sätt som gör att man vill att boken aldrig ska ta slut. Egentligen begriper jag inte hur hon gör men det är väldigt, väldigt bra!
I Lucy vid havet är det pandemi och hon och exmaken William drar sig tillbaka från New York till en isolerad stuga vid havet i Maine. De pratar, promenerar och umgås med andra ute och på avstånd. Ja, man minns precis hur det var.
