Först fnissar jag åt bröllopskortet med en julgrupp men sen fastnar skrattet i halsen. Vem är jag att döma? Jag vet ju hur fattigt det var i Sverige i början av nittonhundratalet. Farmor berättade hur hon köpte fröer för sina sista pengar av lönen innan sommarlovet och sen fick de leva på sista vinterpotatisen och fisken de fiskade upp tills nästa lön.
Jag granskar fotot av farmors okända vänner, ser kvinnans beslutsamma min, och hoppas att de fick ett bra liv tillsammans.
Väldigt fint, både fotografiet och det du skriver om det.
SvaraRaderaJa, det är så lätt att man bara skrattar utan att tänka efter.
Radera